"I filmen Himmel över Berlin av Wim Wenders säger cirkusartisten Marion "Jag väntar utanför fotoautomaten och ut ur maskinen kommer det en bild på ett främmande ansikte. Tänk om en berättelse började så?!"
Skriv hela den berättelsen, som börjar med de orden.
Här kommer resultatet. En berättelse om att sjunka in i sig själv och sedan hitta ut.
Jag väntar utanför fotoautomaten och ut ur maskinen kommer det en bild på ett främmande ansikte. Tänk om en berättelse började så?!
Tänk om ansiktet vore kantigt, sargat, grått? Om ögonen vore matta, mörka och utan gnista. Om fotografiet vore suddigt och mörkt. Om jag såg rynkor vid ögonen och vid munnen. Om ansiktet vore präglat av sorg, ålder och lidande.
Hur länge skulle det då räcka för mig att inse att ansiktet är mitt eget? Hur lågt bakåt och hur långt in i mig själv skulle jag vara tvungen att se?
Och när jag väl är där inne, i mitt eget mörker, vad skulle jag berätta? Vilken av berättelserna skulle jag välja att berätta för er?
Skulle jag då våga välja den historia som verkligen är min egen?
Eller skulle jag riva sönder fotografiet och välja att istället tiga. Att istället inte berätta någonting alls?
Skulle jag förstå mina egna ögons vädjan om att blunda? Skulle jag förstå att det bästa inte hänt än.
