Hårdare, snabbare, mera

Denna text hittade jag. Ett utkast från februari ungefär. Intressant.

Slå till mig. Ge mig mera. Beröva mig min värdighet, ge mig en del av det fasansfulla, skimrande, elektriska som ligger över dina läppar.
Ge mig allt du har, strö det över mig. Låt mig sjunka in i dig, in i din värme och in i min
egen
äckliga
utopiska
i c k e v e r k l i g h e t.
Den jag hittade på, den jag vill att du ska leda in mig i. Ta min hand. Snälla ta min hand och dra. Det är du som får mina knän att skaka såhär våldsamt. Det är du som gör mig starkare än vad min kropp våga bära. Jag är ett knippe partiklar som andas kring varandra. Dansar. Dras in i dina näsborrar, ner i dina lungor och ut igen.
Din mun smakar bränt. För du brinner. Jag brinner, vi brinner. Ta mig fucking bort härifrån.

Darra

Det känns lite som att vara tillbaka i gymnasiet. Festerna i det här huset fungerade på samma sätt då som nu.

Vaknade alldeles förvirrad klockan sex på eftermiddagen. Gästerna hade åkt hem och huset var alldeles upp och ner. Idag har jag bara legat i sängen och sett på American Horror Story. Både hunden och katterna ligger med mig i sängen. I morgon är en ny dag och en ny fest.

Jag är för gammal för detta. Fast roligt hade jag. Vi vakade tills det blev ljust ute. Talade om sånt som är tungt. Var tillsammans ensamma. Badade bubbelbadkar. Drack glögg, åt skinka och senap (pappas senap uppskattades), lyssnade på musik... Blev väldigt berusade. Skrev fylleblogg...

Som sagt, som att vara tillbaka i gymnasiet. Inte kommer vi någonsin att växa upp. Hoppas jag.

Full på natten

Total eufori. Håkan Hellström. Glögg. hundar, katter vänner. Lite lycka, just passligt. Så att jag känner något. Äntligen.

Tala om allting, gråt tills ögonen svider. sluta skämmas, du förtjänar att vara glad lika mycket som du förtjänar att gråta. Det heter att leva. Så lev tills du dör av alkoholförgiftning. Gör vad du vill och lev så länge som du känner att du förtjänar. Och sen när du inte förtjänar att leva längre, lev lite till och sluta gråta. Bara fuck it. Eller hur. Snälla, gör det bara.

Huset

Jag, katterna och hunden Nanna är i föräldrarnas hus i Esborta. Igår hade jag inte internet, men här är vad jag skrev igår:

Spännande dag för både mig och katterna idag. Familjen ska iväg på skidsemester i morgon, så de behöver hundvakt en vecka framåt. Så jag tog med mig katter och allt till Esbo. Allt har gått bra, både hunden och katterna är så väldigt duktiga. Jag är trött och nöjd, jag har varit väldigt stressad över detta. Skönt att det går så här bra.
Nu blev det lite kort idag men jag återkommer med bildbevis i morgon.

Så, inte så mycket. Men jag skrev något.
Nu är hit påväg en älsklingsmänniska som jag inte träffat på länge, och senare några klasskompisar. Roligt. Typ.

Ärligt talat känns det inte så roligt just nu. Jag har sårat någon jag bryr mig om. Jag känner att det kanske skulle vara lättare att handskas med ångesten jag har nu hemma i Haga. Det här huset är så stort, känslorna fyller upp utrymmet som rök. Tung rök högt uppe i taket. Det luktar eld, det kväver mig. Det blir så stort.
Och huset. Här har jag vuxit upp. Här finns så mycket av min historia. Jag hör nästan ljuden. Fotsteg, fester, rop, morfar sitter i hörnet av soffan och ser upp i taket. Vi talar om hålen, akustikhålen. Det är ett vackert hus säger han.

Nu finns han inte längre. På väggarna hänger hans tavlor. Bredvid soffan står hans läderfåtölj. Där farfar satt förra julen. Nu finns inte han heller.

Ganska tungt just nu.

Julafton

Utan att gå för detaljerat in på saker och ting. Julen är förknippad med väldigt blandade känslor för min del. Allt mellan iver, trygghet, stress och ren och skär fruktan. 

Min bror var julgubbe, han var magnifik. Båda mina bröder är magnifika. Jag tycker så väldans mycket om min familj. Sådär att det blir alldeles varmt och svullet där hjärtat sitter. Fast det är komplicerat ibland. 

I år var speciell, för när vi drack den första snapsen till sillen skar det till i hjärtat riktigt ordentligt. Jag kunde direkt sätta fingret på vad det var. Det saknades en röst i "Hej Tomtegubbar". Jag försökte sjunga högre, så högt jag kunde faktiskt, men det hjälpte inte. Jag kunde inte överrösta tystnaden där farfars röst skulle vara. Vi kände det alla. Det blev bara en snapsvisa i år. 

Ibland när jag saknar honom kan jag känna att det är orättvist. Att det inte kan vara så här som det fungerar. Att allting plötsligt låter lite annorlunda. Att den platsen som alltid varit upptagen är tom. Att det inte längre står två namn på paketen... 

Och jag tänker tillbaka på förra julen när han satt där på sin plats. Jag minns det extra tydligt för han hade en virkad korg på huvudet som han hade bestämt att var en hatt. Han satt där och fyllde upp utrymmet bara. Utan att göra något väsen av sig. Han var trygg och stor och varm och stillsam. Fin. Så fantastiskt sympatiska ögon. Glad. Ett stort liv liksom. 

Jag brukar ibland ta en snaps och skåla med honom. Inte för honom utan med honom. För att hålla honom kvar nära.

Brorklok körde hem mig på natten. Det var stormigt och vi talade om kärlek och förhållanden och annat komplicerat. Så hjälptes vi åt att bära upp alla grejer till mig, jag fick det största paketet, NEJ, ursäkta Isra och Jockum fick det största paketet! Ett nytt klätterträd. Jag blev helt löjligt glad, kunde inte skaka av mig bilden i huvudet av pappa som går omkring och funderar och frågar och planerar för min skull. Jag var så entusiastisk att jag inte kunde låta bli att bygga upp det direkt när jag kom hem. Det blev en väldigt lång natt, trädet visade sig vara ett palats. Ordentligt högre än jag. Men det var värt det. När jag var klar satt jag på en stol mitt emot medan kattorna utforskade och myste och lekte och var fantastiska i sitt fantastiska palats, och bara glodde och log och tänkte på pappa. 

Jag är världens lyckligaste som får komma hem till två småkryp som behöver mig. Första julen med Isra och Jockum hemma som väntar på mig. Vem bryr sig om allt som är hemskt när dom finns med sina varma, mjuka, spinnande existenser. Inte jag åtminstone. Jag är okej. 

Fast jag är ensam ibland. Så sjukt ensam.

Men först vill jag klargöra några saker.

Jag var inte säker på vad syftet med denna blogg skulle vara. Det är jag inte nu heller, men jag vet lite mer än tidigare.
Jag vet att jag inte har någon aning om vart tiden försvinner. Jag är inte uttråkad, inte alls. Sanningen är den att jag har nått ett alldeles fantastiskt ställe i mitt liv. Jag gör precis det jag alltid velat göra. Men på samma gång känner jag, som ofta tidigare, att jag är bedövad. Hela världen är ljummen, omöjlig att få tag i. Rörelser i vattnet men inga färger. Smaker utan doft. Varför är jag inte lycklig?

Jag har funderat en hel del på hur det blev så här, utan att komma fram till något egentligt svar, men nu har jag insett att det inte spelar någon roll hur jag kom hit, frågan är "Vart ska jag ta mig nu?".

Nu kommer vi till syftet med bloggen. Jag vill inte längre bara flyta fram. Jag vill känna och tänka och leva igenom mina dagar. Jag vill skriva. Att skriva är för mig som att andas. När jag väl kommer igång stiger min puls och jag känner att jag lever. Jag når närmast in i mig själv, jag hör mig själv, jag känner igen mig själv, mina ord, mina tankar. Det gör jag inte när jag kommunicerar eller uttrycker mig på något annat sätt. Den här bloggen är en möjlighet för mig själv att lära mig andas ordentligt igen, OCH en möjlighet för er att förstå mig och lära känna mig på mina alldeles egna, ofta smått obekväma, villkor.

Jag slutade skriva på min förra blogg eftersom jag blev rädd. Den var för personlig, världen kändes för liten. På samma gång som jag verkligen njöt av att veta att jag hade läsare, begränsade det mig till slut så mycket att jag helt enkelt steg för steg beslöt att sluta skriva. Nu tänker jag inte göra det misstaget. Jag står för allt som skrivs här.

Den här bloggen är ett ställe där jag kan ventliera, både med mer konkreta beskrivningar av min vardag och med texter, dikter, total rappakalja, delar av manus, citat, fiktiva texter.... Ni förstår, allt vad som faller mig in.

Jag tänker börja min nya blogg-period med en utmaning åt mig själv. Jag tänker göra åtminstone ett inlägg per dag varje dag en vecka framåt.

Så välkomna. Vi får se hur det här blir. Spännande.