Julafton

Utan att gå för detaljerat in på saker och ting. Julen är förknippad med väldigt blandade känslor för min del. Allt mellan iver, trygghet, stress och ren och skär fruktan. 

Min bror var julgubbe, han var magnifik. Båda mina bröder är magnifika. Jag tycker så väldans mycket om min familj. Sådär att det blir alldeles varmt och svullet där hjärtat sitter. Fast det är komplicerat ibland. 

I år var speciell, för när vi drack den första snapsen till sillen skar det till i hjärtat riktigt ordentligt. Jag kunde direkt sätta fingret på vad det var. Det saknades en röst i "Hej Tomtegubbar". Jag försökte sjunga högre, så högt jag kunde faktiskt, men det hjälpte inte. Jag kunde inte överrösta tystnaden där farfars röst skulle vara. Vi kände det alla. Det blev bara en snapsvisa i år. 

Ibland när jag saknar honom kan jag känna att det är orättvist. Att det inte kan vara så här som det fungerar. Att allting plötsligt låter lite annorlunda. Att den platsen som alltid varit upptagen är tom. Att det inte längre står två namn på paketen... 

Och jag tänker tillbaka på förra julen när han satt där på sin plats. Jag minns det extra tydligt för han hade en virkad korg på huvudet som han hade bestämt att var en hatt. Han satt där och fyllde upp utrymmet bara. Utan att göra något väsen av sig. Han var trygg och stor och varm och stillsam. Fin. Så fantastiskt sympatiska ögon. Glad. Ett stort liv liksom. 

Jag brukar ibland ta en snaps och skåla med honom. Inte för honom utan med honom. För att hålla honom kvar nära.

Brorklok körde hem mig på natten. Det var stormigt och vi talade om kärlek och förhållanden och annat komplicerat. Så hjälptes vi åt att bära upp alla grejer till mig, jag fick det största paketet, NEJ, ursäkta Isra och Jockum fick det största paketet! Ett nytt klätterträd. Jag blev helt löjligt glad, kunde inte skaka av mig bilden i huvudet av pappa som går omkring och funderar och frågar och planerar för min skull. Jag var så entusiastisk att jag inte kunde låta bli att bygga upp det direkt när jag kom hem. Det blev en väldigt lång natt, trädet visade sig vara ett palats. Ordentligt högre än jag. Men det var värt det. När jag var klar satt jag på en stol mitt emot medan kattorna utforskade och myste och lekte och var fantastiska i sitt fantastiska palats, och bara glodde och log och tänkte på pappa. 

Jag är världens lyckligaste som får komma hem till två småkryp som behöver mig. Första julen med Isra och Jockum hemma som väntar på mig. Vem bryr sig om allt som är hemskt när dom finns med sina varma, mjuka, spinnande existenser. Inte jag åtminstone. Jag är okej. 

Fast jag är ensam ibland. Så sjukt ensam.