Huset

Jag, katterna och hunden Nanna är i föräldrarnas hus i Esborta. Igår hade jag inte internet, men här är vad jag skrev igår:

Spännande dag för både mig och katterna idag. Familjen ska iväg på skidsemester i morgon, så de behöver hundvakt en vecka framåt. Så jag tog med mig katter och allt till Esbo. Allt har gått bra, både hunden och katterna är så väldigt duktiga. Jag är trött och nöjd, jag har varit väldigt stressad över detta. Skönt att det går så här bra.
Nu blev det lite kort idag men jag återkommer med bildbevis i morgon.

Så, inte så mycket. Men jag skrev något.
Nu är hit påväg en älsklingsmänniska som jag inte träffat på länge, och senare några klasskompisar. Roligt. Typ.

Ärligt talat känns det inte så roligt just nu. Jag har sårat någon jag bryr mig om. Jag känner att det kanske skulle vara lättare att handskas med ångesten jag har nu hemma i Haga. Det här huset är så stort, känslorna fyller upp utrymmet som rök. Tung rök högt uppe i taket. Det luktar eld, det kväver mig. Det blir så stort.
Och huset. Här har jag vuxit upp. Här finns så mycket av min historia. Jag hör nästan ljuden. Fotsteg, fester, rop, morfar sitter i hörnet av soffan och ser upp i taket. Vi talar om hålen, akustikhålen. Det är ett vackert hus säger han.

Nu finns han inte längre. På väggarna hänger hans tavlor. Bredvid soffan står hans läderfåtölj. Där farfar satt förra julen. Nu finns inte han heller.

Ganska tungt just nu.