Den trettonde Januari

Tiden är min bästa vän och min värsta fiende och allt där emellan. Jag tänker på kärleken och skrattar åt mig själv och allt jag tror på. Snön målar marken vit igen, för att smälta bort och frysa åter. Mina klackar gör små vassa hål i marken, innan spegelmattan dras bort under mina fötter.

Hårdare, snabbare, mera

Denna text hittade jag. Ett utkast från februari ungefär. Intressant.

Slå till mig. Ge mig mera. Beröva mig min värdighet, ge mig en del av det fasansfulla, skimrande, elektriska som ligger över dina läppar.
Ge mig allt du har, strö det över mig. Låt mig sjunka in i dig, in i din värme och in i min
egen
äckliga
utopiska
i c k e v e r k l i g h e t.
Den jag hittade på, den jag vill att du ska leda in mig i. Ta min hand. Snälla ta min hand och dra. Det är du som får mina knän att skaka såhär våldsamt. Det är du som gör mig starkare än vad min kropp våga bära. Jag är ett knippe partiklar som andas kring varandra. Dansar. Dras in i dina näsborrar, ner i dina lungor och ut igen.
Din mun smakar bränt. För du brinner. Jag brinner, vi brinner. Ta mig fucking bort härifrån.