Nu är det ett bra tag sen jag sist skrev något här. Då blir frågan, var ska jag börja? Allt har hänt, jag skrev inte ens något vettigt senast... Jag börjar med det viktigaste.
Jag har startat familj. Sedan början av maj har jag varit världens lyckligaste katt-mamma. Jockum och Isra är både halvsystrar och kusiner. Jockum har lysande gröna ögon, Isra har lysande blåa ögon. Jockum är ett matvrak, Isra lever för att få leka med hårband.
De är helt enkelt fantastiska. Snälla och sociala är de också, de betedde sig bra till och med när mina föräldrars hund försökte valla dem.
De är nu ungefär nio månader gamla. Jockum har fått löptid, jag väntar på att Isra också ska bli könsmogen, sen bär det iväg till veterinären.
Jag har gästspelat i Teater Hekate. I morgon (på Konstens Natt) har vi föreställning på Universum i Helsingfors. En RIKTIG scen! Vi gör en nytappning av pjäsen "Innan jag kom hit" som spelades 2011. Vi har nu skrivit om den, repat hela sommaren, ändrat, finslipat och äntligen är det dags. Hittills har vi bara en föreställning insatt, hoppeligen blir det fler.
Jag kom in på Arcada. Ska börja skolan nästa vecka. Är dödsnervös. Tänk om ingen tycker om mig? Tänk om det inte är intressant? Tänk om jag inte klarar av att sköta arbetet? Tur att Anton kommer att gå i samma skola som jag.
Jag har lärt mig om mitt privilegium. Jag är vit, heterosexuell, ung och har en kropp som passar in i normen. Jag är kvinna och har ett relativt lindrigt psykiskt funktionshinder, men det är knappt något att tala om längre (hurra!). Hur som helst upplever jag ett visst förtryck vilket förstås är tungt. Ändå har jag det bättre än de flesta. Jag har inte tolkningsföreträde i alla frågor i världen, bara för att jag kanske vet något litet om att vara förtryckt. Hurra för intersektionell feminism!
I det stora hela har det varit en bra sommar. Många soliga dagar på lande med katterna. Många bra repetitioner och några nya vänner. Tack för mig.
