Julafton

Utan att gå för detaljerat in på saker och ting. Julen är förknippad med väldigt blandade känslor för min del. Allt mellan iver, trygghet, stress och ren och skär fruktan. 

Min bror var julgubbe, han var magnifik. Båda mina bröder är magnifika. Jag tycker så väldans mycket om min familj. Sådär att det blir alldeles varmt och svullet där hjärtat sitter. Fast det är komplicerat ibland. 

I år var speciell, för när vi drack den första snapsen till sillen skar det till i hjärtat riktigt ordentligt. Jag kunde direkt sätta fingret på vad det var. Det saknades en röst i "Hej Tomtegubbar". Jag försökte sjunga högre, så högt jag kunde faktiskt, men det hjälpte inte. Jag kunde inte överrösta tystnaden där farfars röst skulle vara. Vi kände det alla. Det blev bara en snapsvisa i år. 

Ibland när jag saknar honom kan jag känna att det är orättvist. Att det inte kan vara så här som det fungerar. Att allting plötsligt låter lite annorlunda. Att den platsen som alltid varit upptagen är tom. Att det inte längre står två namn på paketen... 

Och jag tänker tillbaka på förra julen när han satt där på sin plats. Jag minns det extra tydligt för han hade en virkad korg på huvudet som han hade bestämt att var en hatt. Han satt där och fyllde upp utrymmet bara. Utan att göra något väsen av sig. Han var trygg och stor och varm och stillsam. Fin. Så fantastiskt sympatiska ögon. Glad. Ett stort liv liksom. 

Jag brukar ibland ta en snaps och skåla med honom. Inte för honom utan med honom. För att hålla honom kvar nära.

Brorklok körde hem mig på natten. Det var stormigt och vi talade om kärlek och förhållanden och annat komplicerat. Så hjälptes vi åt att bära upp alla grejer till mig, jag fick det största paketet, NEJ, ursäkta Isra och Jockum fick det största paketet! Ett nytt klätterträd. Jag blev helt löjligt glad, kunde inte skaka av mig bilden i huvudet av pappa som går omkring och funderar och frågar och planerar för min skull. Jag var så entusiastisk att jag inte kunde låta bli att bygga upp det direkt när jag kom hem. Det blev en väldigt lång natt, trädet visade sig vara ett palats. Ordentligt högre än jag. Men det var värt det. När jag var klar satt jag på en stol mitt emot medan kattorna utforskade och myste och lekte och var fantastiska i sitt fantastiska palats, och bara glodde och log och tänkte på pappa. 

Jag är världens lyckligaste som får komma hem till två småkryp som behöver mig. Första julen med Isra och Jockum hemma som väntar på mig. Vem bryr sig om allt som är hemskt när dom finns med sina varma, mjuka, spinnande existenser. Inte jag åtminstone. Jag är okej. 

Fast jag är ensam ibland. Så sjukt ensam.

Men först vill jag klargöra några saker.

Jag var inte säker på vad syftet med denna blogg skulle vara. Det är jag inte nu heller, men jag vet lite mer än tidigare.
Jag vet att jag inte har någon aning om vart tiden försvinner. Jag är inte uttråkad, inte alls. Sanningen är den att jag har nått ett alldeles fantastiskt ställe i mitt liv. Jag gör precis det jag alltid velat göra. Men på samma gång känner jag, som ofta tidigare, att jag är bedövad. Hela världen är ljummen, omöjlig att få tag i. Rörelser i vattnet men inga färger. Smaker utan doft. Varför är jag inte lycklig?

Jag har funderat en hel del på hur det blev så här, utan att komma fram till något egentligt svar, men nu har jag insett att det inte spelar någon roll hur jag kom hit, frågan är "Vart ska jag ta mig nu?".

Nu kommer vi till syftet med bloggen. Jag vill inte längre bara flyta fram. Jag vill känna och tänka och leva igenom mina dagar. Jag vill skriva. Att skriva är för mig som att andas. När jag väl kommer igång stiger min puls och jag känner att jag lever. Jag når närmast in i mig själv, jag hör mig själv, jag känner igen mig själv, mina ord, mina tankar. Det gör jag inte när jag kommunicerar eller uttrycker mig på något annat sätt. Den här bloggen är en möjlighet för mig själv att lära mig andas ordentligt igen, OCH en möjlighet för er att förstå mig och lära känna mig på mina alldeles egna, ofta smått obekväma, villkor.

Jag slutade skriva på min förra blogg eftersom jag blev rädd. Den var för personlig, världen kändes för liten. På samma gång som jag verkligen njöt av att veta att jag hade läsare, begränsade det mig till slut så mycket att jag helt enkelt steg för steg beslöt att sluta skriva. Nu tänker jag inte göra det misstaget. Jag står för allt som skrivs här.

Den här bloggen är ett ställe där jag kan ventliera, både med mer konkreta beskrivningar av min vardag och med texter, dikter, total rappakalja, delar av manus, citat, fiktiva texter.... Ni förstår, allt vad som faller mig in.

Jag tänker börja min nya blogg-period med en utmaning åt mig själv. Jag tänker göra åtminstone ett inlägg per dag varje dag en vecka framåt.

Så välkomna. Vi får se hur det här blir. Spännande.

Längtan, saknad, föreläsningar, puls

Lär mig bita ihop. Nicka och le. Häll bensin på elden ni bara, jag kommer att explodera som den vackraste vulkan ni någonsin sett. Jag tänker sikta mot att inte skriva en enda berättelse om en vit heterosexuell man. Det finns tillräckligt många sådana redan.
Jag är arg ibland. Jag är verkligen det. Argh.

Krafter åt alla vars privata sexbilder läckt ut på inter-köttätande-spindel-tuggar-på-mänsklighetens-halspulsåder-nätet.



Har virkat DruggieBaggies. Bilder och förklaring kommer en annan dag.

Sommaren

Nu är det ett bra tag sen jag sist skrev något här. Då blir frågan, var ska jag börja? Allt har hänt, jag skrev inte ens något vettigt senast... Jag börjar med det viktigaste.

Jag har startat familj. Sedan början av maj har jag varit världens lyckligaste katt-mamma. Jockum och Isra är både halvsystrar och kusiner. Jockum har lysande gröna ögon, Isra har lysande blåa ögon. Jockum är ett matvrak, Isra lever för att få leka med hårband.
De är helt enkelt fantastiska. Snälla och sociala är de också, de betedde sig bra till och med när mina föräldrars hund försökte valla dem.
De är nu ungefär nio månader gamla. Jockum har fått löptid, jag väntar på att Isra också ska bli könsmogen, sen bär det iväg till veterinären.

Jag har gästspelat i Teater Hekate. I morgon (på Konstens Natt) har vi föreställning på Universum i Helsingfors. En RIKTIG scen! Vi gör en nytappning av pjäsen "Innan jag kom hit" som spelades 2011. Vi har nu skrivit om den, repat hela sommaren, ändrat, finslipat och äntligen är det dags. Hittills har vi bara en föreställning insatt, hoppeligen blir det fler.

Jag kom in på Arcada. Ska börja skolan nästa vecka. Är dödsnervös. Tänk om ingen tycker om mig? Tänk om det inte är intressant? Tänk om jag inte klarar av att sköta arbetet? Tur att Anton kommer att gå i samma skola som jag.

Jag har lärt mig om mitt privilegium. Jag är vit, heterosexuell, ung och har en kropp som passar in i normen. Jag är kvinna och har ett relativt lindrigt psykiskt funktionshinder, men det är knappt något att tala om längre (hurra!). Hur som helst upplever jag ett visst förtryck vilket förstås är tungt. Ändå har jag det bättre än de flesta. Jag har inte tolkningsföreträde i alla frågor i världen, bara för att jag kanske vet något litet om att vara förtryckt. Hurra för intersektionell feminism!

I det stora hela har det varit en bra sommar. Många soliga dagar på lande med katterna. Många bra repetitioner och några nya vänner. Tack för mig.

Arcadas inträdesuppgift

Vi fick en skrivuppgift. Sökte till linjen Manus och Regi.

"I filmen Himmel över Berlin av Wim Wenders säger cirkusartisten Marion "Jag väntar utanför fotoautomaten och ut ur maskinen kommer det en bild på ett främmande ansikte. Tänk om en berättelse började så?!"

Skriv hela den berättelsen, som börjar med de orden.

Här kommer resultatet. En berättelse om att sjunka in i sig själv och sedan hitta ut.

Jag väntar utanför fotoautomaten och ut ur maskinen kommer det en bild på ett främmande ansikte. Tänk om en berättelse började så?!

Tänk om ansiktet vore kantigt, sargat, grått? Om ögonen vore matta, mörka och utan gnista. Om fotografiet vore suddigt och mörkt. Om jag såg rynkor vid ögonen och vid munnen. Om ansiktet vore präglat av sorg, ålder och lidande.

Hur länge skulle det då räcka för mig att inse att ansiktet är mitt eget? Hur lågt bakåt och hur långt in i mig själv skulle jag vara tvungen att se? 

Och när jag väl är där inne, i mitt eget mörker, vad skulle jag berätta? Vilken av berättelserna skulle jag välja att berätta för er? 

Skulle jag då våga välja den historia som verkligen är min egen?

Eller skulle jag riva sönder fotografiet och välja att istället tiga. Att istället inte berätta någonting alls?

Skulle jag förstå mina egna ögons vädjan om att blunda? Skulle jag förstå att det bästa inte hänt än.

Därför.

Veckan före premiären.

Okej. Jag erkänner.
Jag har slarvat med havtornsbären.
Till mitt försvar (eller något) har jag faktiskt slarvat med all frukost på siståne, och som alla borde veta är det till frukost man äter havtorn.
Hur som helst innebär det att jag nog egentligen inte har rätt att gnälla över att jag har känt mig så krasslig den här veckan. Är huvudet dumt får kroppen lida.

Istället för att äta C-vitamin har jag sovit alldeles för lite och vikarierat i skolan på förmiddagarna. Det betyder i praktiken att jag stiger upp klockan 7, jobbar nio timmar, springer till metron och till teaterövningarna.
Jag kan inte förstå att sådana dagar är vardag för folk. Efter en sådan dag är jag så förskräckligt utmattad och på dåligt humör på kvällarna, fast jag ofta har jätte roliga dagar när jag vikarierar. Det är bara det där med att stiga upp tidigt som aldrig riktigt varit min grej.

Jag har hunnit virka en hel del, lite småsaker på jobbet, en halsduk som jag sprättade upp och ett litet hemligt projekt. Floppen med halsduken (den blev för hård) dödade min virk-glädje lite. Jag hoppas den kommer tillbaka snart.

Teatern går riktigt bra fast det känns som att vi inte alls är klara för premiär. Det saknas ännu en del rekvisita, kläder, ljus och ljud grejer. Premiären är om en vecka. Hur ska det gå...
Förutom det som saknas börjar pjäsen kännas helt okej, jag var skeptisk i början, men nu börjar det nog arta sig. Den har många väldigt bra och roliga bitar. Det blir nog bra. Bara skådespelarna inte alla går och blir sjuka.

En annan speciell sak med den här veckan är att jag har fått en NY SLÄKTING! Jag var euforisk i flera dagar efter att jag fick veta att jag har fått en kusin-dotter!
Jag ser helt galet mycket fram emot att träffa henne.

Det var allt för nu. Skönt att skriva av sig lite. Godnatt världen.

Bild från pjäsen (Tenorens Dotter). Jag är hon med pipon.